En kompis till mig blev dödad för ett kort tag sedan, och jag mår lite konstigt nu. Det dyker liksom upp tankar och åsikter som jag inte haft innan. Jag e lite osäker på hur jag ska hantera alltihopa så jag tänkte fråga om det är någon som har råkat ut för något liknande och kunde försöka ge nåt tips.

Har lite svårt att koncentrera mig på jobb o skola nu...

PS. Det står om henne på Expressen. (Klara)

Försök att få någon att prata med, ta kontakt antingen med psykmottagningen, din vårdcentral eller diakonissan i din kyrka, eller om du har någon i din närhet som orkar och kan lyssna.

Alla dessa kan hjälpa dig att sortera ut dina tankar.

(chatten finns ju också, "vi" pratar ju om allt där)

/Anna-Karin

Jag fick gå till en psykolog efter att min mor dog.

Var med om en liknande händelse i min ungdom, min kompis blev överkörd av en annan kompis (på fyllan dessutom), det är ytterst svårt att veta hur olika individer hanterar det... Det enda jag kan rekommendera (även om det inte var ngt för mig) är gruppterapi alternativt med en resa i ditt eget inre, själv dränkte jag bekymrena i en massa alkohol och det är något jag inte rekommenderar! Faktum är att jag inte rekommenderar dig att dricka alkohol alls före det att du vet att du inte dränker sorgen..

Hej.

Usch... Jag lider med dig, verkligen...
Tycker som Cougarina att du bör komma iväg och prata med någon. När du själv känner att det är dags.

Det _finns_ hjälp för dig, bra och professionell hjälp. Men det är trots allt upp till dig att ta första steget. Så är det. (Tyvärr?)
Jag går själv till en psykolog och fast jag inte alltid tycker jag behöver det, mår jag alltid lite bättre när jag går därifrån. Och det känns faktiskt helt naturligt, inte alls krystat.

Vill så gärna muntra upp dig, men jag vet inte hur.
Försök att se framåt och var rädd om dig...

//fredda

Tack så mycket för stödet, det värmer...
Nu är det ju iofs så att jag är långt ifrån ensam, och jag är definitivt inte den som stod henne närmast, men det känns ändå hårt.

Tyvärr så fick jag nog de råden jag helst inte ville ha. Det känns inte som om jag har rätt att ta det så hårt... Det är bara det att de där jävla löpsedlarna gör en galen. Hur kan de få lov att sätta ut namn och bild?

Jag får nog iofs tänka på att hålla tillbaka på alkoholen... det hade jag inte ens tänkt på. Vi kommer nog tala lite om det tillsammans bland kompisarna ändå...men det känns så konstigt.

Hej Niklas!

För det första: ingen kan eller ska försöka tala om för dig HUR du ska sörja, inte HUR MYCKET heller. Alla har sin ryggsäck med sig - mer eller mindre fylld av tidigare erfarenheter - och varje reaktion i en situtation är i sig unik, även om man kanske ofta kan se ett visst mönster. Dock har DU rätt att reagera på DITT sätt utan att någon ska ha synpunkter på det. Låt dig själv känna!

För det andra: se till att du kan tala med goda vänner (det har flera sagt här) och kanske också proffs på krishantering, men det som är viktigt är att du klär dina tankar och känslor i ord - det är svårt, men jag säker på att det känns bättre att få dela med sig och att någon lyssnar.

För det tredje: varje erfarenhet gör dig starkare och bättre rustad för framtiden - även om det just idag inte känns som om det kan komma något bra av allt detta hemska.

Jag talar av egen erfarenhet - mellan aug 2001 och maj 2002 drabbades jag av tre nära dödsfall samt mycket allvarlig sjukdom i min närhet.

Idag ser jag framåt med glädje - med det har varit en tung period.

Lycka till! Jag tror att vi är många som skänker dig våra tankar!

Jag kan bara instämma, INGEN ska tala om för dig hur du ska känna, tycka eller tänka.

Jag tycker ändå att du kanske ska ta kontakt med någon utomstående och ventilera dina tankar och känslor, även om ni kommer att prata om det kompisar emellan.
Den personen kan oftast komma med sätt att se annorlunda på situationen och hjälpa en att förstå varför man känner som man gör.

Det har gett mig mycket att prata med utomstående för att få ordning på mina tankar och även om det är jobbigt så mår jag bättre nu än vad jag gjorde förut.

/Anna-Karin.